Slagruta

En rutgängare
Man som använder en slagruta. Ingen forskning har kunnat visa att slagrutor är bättre än slumpen på att hitta något alls. Bild: Public domain

I sin ursprungligaste form är en slagruta en Y-formad grenklyka som hålls i ett spänt läge med båda händerna. En modernare variant är så kallade ”vinkelpekare”, L-formade pinnar vars korta ändar hålls i händerna; de längre ändarna kan då svänga i horisontalplanet. Även pendeln (en tyngd i ett snöre) bör räknas som ett slags slagruta. Enligt äldre tradition är det viktigt vilket trädslag slagrutan är gjord av, men nutida vinkelpekare är vanligen av plast eller metall. På norska heter slagruta ønskekvist, på tyska Wünschelrute, på engelska dowsing rod eller divining rod, på franska baguette divinatoire. En person som går med slagruta kan kallas rutgängare.

Slagrutan omnämns tidigast från 1400-talet i samband med malmsökning. Entusiaster påstår gärna att slagrutan skulle vara betydligt äldre än så, men för detta saknas belägg. Gruvnäringen fortsatte att vara dominerande användningsområde för slagrutan under 1500- och 1600-talen, och rutgängarna kunde vara ansedda yrkesmän även om de möttes av skepsis från vissa håll. Från 1600-talet började slagrutor användas som allmänt spådoms- och sökningsinstrument. Fransmannen Jacques Aymar blev vida känd sedan han 1692 med sin slagruta pekat ut en misstänkt mördare som sedermera avrättades. Under 1800- och början av 1900-talet hade slagrutan fått allmän spridning på landsbygden i Europa och Nordamerika, nu för att leta efter vatten. I vår tid används slagrutan åter för allt möjligt: spådomar samt sökning efter mineraler, olja, människor, arkeologiska fynd, elektromagnetisk strålning, currylinjer m.m.

Ingen forskning har kunnat visa att slagruta fungerar

Ett stort antal vetenskapliga undersökningar har ägnats slagrutan under de senaste 150 åren. Resultaten är entydiga: Om undersökningen håller hög metodstandard, så lyckas inte rutgängaren bättre än slumpen. En mycket stor tysk undersökning från 1989 har kallats den definitiva studien. Den utfördes av forskare som själva trodde att slagrutan fungerade, men resultatet blev helt negativt. Det finns således inget som helst vetenskapligt stöd för att slagrutor ger någon extra information utöver vad som medvetet och omedvetet tas in med de vanliga sinnena.

Gemensamt för alla slagrutevarianter är att det räcker med små handrörelser för att de ska rubbas ur sitt instabila läge och ge kraftiga utslag. Det har därför visat sig att ideomotoriska rörelser (omedvetna rörelser uppkomna ur en tanke eller idé) är fullt tillräckliga för att förklara slagrutans utslag. Tro på slagrutor kombineras ofta med andra ovetenskapliga teorier, t.ex. om paranormala fenomen, healing, elöverkänslighet m.m. Inte minst tron på jordstrålning är ett sammanhållande kitt för diverse ovetenskapliga föreställningar bland rutgängare.

Vidare läsning: